Otto Weckström
Då det fallit på min lott att i en kort historik söka skildra Helsinge kyrkoby Ungdomsförenings öden under föreningens 25-åriga tillvaro, skall jag i stöd av föreningens protokoll och övriga handlingar söka ge en bild av föreningens olika arbetsformer och av de resultat som nåtts.
Men det kan ock vara på sin plats att jag förrän jag går att beskriva föreningens liv, helt kort kastar en återblick på tiden före föreningens tillblivelse. Kanske vi då bättre kunna förstå att behovet av en ungdomsförening på orten var någonting som vuxit fram under en längre tidsperiod.
Ungdomen har i alla tider varit sig lik. De unga ha under arbetsdagen villigt och glatt arbetat på sin fars och mors gård, men då arbetsdagen ändats eller söndagen kommit med sin vila från kroppsarbete, ha de unga älskats att samlas till lek och glam och för att utbyta tankar med varandra. Eljest hade livet blivit för enformigt.
När vi höra våra gamla tala om livet blad de unga i vår kyrkoby från 1850 -60- och 70-talet, märka vi nogsamt, att ungdomen här den tiden haft sina gemensamma intressen och sökt skapa förnöjelse, omväxling och glans över stunden, då de voro befriade från arbete och ansvar.
När våren bröt in med sol och början till nytt liv, kunde de unga ej sitta på stugans stadiga bänk; de måste ut mot sol och vår. Då samlades de unga männen till kämpalekar, som utkämpades på Riddars ”fägårdar” där det utbredda, nysshuggna granriset med sin grönska och doft inbjöd de unga till kraftmätning. Här fick envar visa sin styrka och i famntag, bältakast och kragakast., här drogs handkavle och här lektes äta stek, medan ofta byns gamla husbönder stodo som åskådare, säkert erinrande sig de tider, då de själva på fägården visat sin styrka.
Så snart landsvägarna blivit torra spelades kurra med kraft och fart, och då kurrorna, som oftast tillverkades föregående höst och under vintern förvarats i tjärtunnan för att bliva sega och starka, rullade fram längs byvägarna, var det bäst för vandraren att vara på sin vakt.
Magasinsbacken var igen för gossarna i vallpojksåren en kär plats, då filpaspelet var igång och där senare på 1890-talet bollspelet med fyra slag, tre slag och två slaggjorde sitt insteg.
När sommaren brutit in blev gungbacken samlingsplats. De gamla minnas gungan på Bollbacka, Lidan, där även dansen tråddes på den släta gräsplanen, de minnas hurusom Högbergsbackens gunga lockade och hurusom Bäckåkersbacken gav fristad åt den sista gungan, som togs ner i början av 1900-talet. Medan gungan svängdes av kraftiga och stiliga ynglingar, ljödo tonerna av sjömans- och folkvisorna med deras glädje och vemod utöver byn. Föga anade de unga, att de genom sin sång, bevarade för senare släkten folkvisans dyra skatt.
De unga ha alltid älskat lekar och dans. Då ladorna om försommaren voro tomma, samlades ofta där byns hela ungdom till dans medan bygdespelmän förde stråkarna, och då sedan efter hösten julhögtiden bröt in, samlades de unga kväll efter kväll ända till ”Tjugondag-Knut” i bondgårdarna. Alla stugor uppläts i tur och ordning; man lekte sånglekar och andra lekar, ibland förekom till slut också vanlig dans.
Ett särskilt omnämnande tarvar de s.k. bjudningsdanserna. Några manliga ungdomar i byn hopsamlade medel för traktering, varefter flickor från den egna byn samt gossar och flickor från grannbyar, ja t.o.m. från andra socknar inbjöds till samkväm som hölls i någon större bondgård. Härvid serverades avgiftsfritt kaffe med dopp, smörgås, hembrygd svagdricka eller t.o.m. vin. På senare tid bjöds även limonad.
Man dansade gladeligt polonäs, fransäs, 2-stegsvals och sparkpolka, medan bygdespelmän på fiol, klarinett och tamburibas skötte om musiken- Man hade sånglekar, gissnings- och sittlekar. Då Kyrkobyns folkskola, som grundades redan år 1823, ända till början av 1870-talet var socknens enda skola, och barn från olika delar av socknen någon tid besökt denna skola och sålunda väl kände till kyrkobyns ungdom, bidrog detta sakförhållande till att bjudningsdanserna i Kyrkobyn fingo över sig en särskild glans och man kunde säga, att bjudningsdanserna blev något av elevförbunds sammankomster eller något av ett föreningsliv.
Sången och musiken ha sedan äldre tider varit omhuldade i Kyrkobyn. De gamla minns ännu, att här omkring 1860-talet existerade an sångkör, antagligen under kantor Rehells ledning. Denna kör sjöng dels psalmer och andliga sånger avsedda främst för begravningar, dels även fosterländska och andra sånger.
Emellertid dog denna sångkör och först i slutet av 1880-talet har Kyrkobyn sin kör, som under t.f. klockarna Lönnblads och Eskelins samt klockare Hultmans ledning sjöng såväl andliga som profana sånger.
Då även denna kör upphörde med sin verksamhet tillhörde i slutet av 1890-talet några kyrkobyungdomar Dickursby Ungdomsförenings kör, samt sedan Hembygdens Vänner – en förening som bildades år 1897, avsedd för hela socknen och med Malm som huvudort – sjöng endel kyrkobybor med i denna kör, som bl.a. deltog i sångfesten i Åbo.
De gamla minnas ännu de hedervärda bygdespelmännen som skötte om musiken vis bröllop och bjudningar. När tidigare Börman, senare Westerberg blåste klarinett, när Winberg och ena brodern Friman förde stråkarna och andra brodern Friman hanterade tamburibas, hade man nog en orkester, som kom hjärtat att klappa i de ungas bröst och som gjorde att ungmö och ungersven i dansen kände sig som fåglar, som buros framåt på lätta vingar. ”Vila imillan” sa Börman då han blåste klarinett under 10 års tid.
När sedan en hornorkester till vilken hörde Gustaf och Richard Söderberg, Emil Huttunen, August Kuhlbäck m.fl. skötte om musiken i byn, blåstes formligen en ny tid in och steget var ej långt till bildandet av en ungdomsförening, i synnerhet som ungdomsföreningar då redan funnits i Dickursby, Kårböle, Gammelstaden, Lillhoplaks och Munksnäs inom socknen.
Kyrkoby Ungdomsförening bildas. Man hade redan länge man och man emellan diskuterat frågan om bildande av en ungdomsförening i Kyrkobyn, och denna tanke blev verklighet då c. 100 personer från Kyrkobyn och de angränsande byarna den 25 oktober 1908 sammankommo till ett möte å Kyrkoby folkskola. Vid detta tillfälle höll magister Erik von Rettig ett föredrag om ungdomsföreningarnas betydelse och sedan frågan om bildandet av en ungdomsförening utförligt diskuterats, beslöts att Helsinge kyrkoby Ungdomsförening skulle bildas, och att föreningens område skulle omfatta Öfvitsböle, Tolkby, Skattmansby och de till Kyrkoby gränsande delarna av Dickursby och Staffansby.
I föreningen inskrevos omedelbart 70 medlemmar och en styrelse valdes, till vilken hörde kantor O.M.Lönnroth som ordförande, Katri Ernrooth som viceordförande, Mimmi Johansson som sekreterare, Fritiof Winberg som kassör samt dessutom Ingeborg Wigren, Lina Lönnroth, Greta Träskelin, Elvira Henriksson, Hannes Söderberg, Rafael Bäckström och Ivar Träskman. Vid samma möte framlades även förslag till stadgar, vilka godkändes. Föreningens uppgifter skulle enligt stadgarna vara ”Att arbeta för det svenska språkets och den svenska kulturens utveckling, att arbeta för medlemmarnas förkovran i allmänbildning, att motarbeta missbruk av alkohol, uppmuntra yrkesskicklighet och handslöjd, arbeta för djurskydd, genom diskussion göra medlemmarna förtrogna med allmänna samhällsspörsmål samt genom förädlande och bildande nöjen bereda sina medlemmar förströelse på lediga stunder.
Föreningen startar med sjudande arbete. Att detta arbetsprogram antogs på fullt allvar bevisar förningens sjudande arbete under de därpå följande tiderna. En sångkör, till vilken på föreningens första möte 37 medlemmar anmälde s uppträdde redan vid föreningens månadsmöte i januari. Under år 1911 existerade en manskvartett, likaså ett danslag och idrottstävlingar anordnades. Man höll regelbundna månadsmöten med rikhaltigt program, varvid alltid en diskussionsfråga förekom. Ofta hade man föredrag, ofta sång, deklamation, bygdemål, charader, roliga visor och någon gång en dialog och man utgav en handskriven tidning. Månadsmötena höllos för det mesta på bondgårdarna i Kyrkobyn, någon gång i Tolkby och Öfvitsböle. Ek kortare tid hade man för sångövningarna hyrt J. Winqvists villa, och under en tid hade föreningen för möten och fester hyrt Winbergs sal i Kyrkobyn.
Donation till det egna hemmet. Tydligt framstod redan under föreningens första år behovet av ett eget hem, och när magister Erik von Rettig, rådman Gustaf Björkman, lantbruksrådet Jacob Kavaleff och professor Edvard Blomqvist från den lägenhet de gemensamt inköpt i Kyrkobyn, år 1910 frikostigt donerade ett jordstycke, Åbacken, till den nya föreningen, växte förhoppningarna om en föreningslokal. Man anordnade för detta ändamål ett lotteri i Malm år 1910 och den 20.10.1912 beslöt föreningen bygga ett eget hem. Då det donerade jordstycket låg på en oförmånlig plats, beslöt föreningen sälja detsamma och inköpte i stället Bisabacken. Av Helsinge kommun erhölls ett räntefritt lån på 5000 mk på villkor att föreningen i det nya föreningshuset uppförde ett klassrum för småskola samt ett rum och kök för lärarinnan.
Enligt ritning av byggmästare Joel Johansson uppfördes så år 1913 ungdomshemmet, som vid invigningen nyårsdagen 1914 erhöll namnet Midgård. Invid Johannebergets fot, där våra förfäder samlats under midsommarens ljusa nätter till lek och glam, restes Midgård. Här, där de offrat åt ljuset på sitt sätt, blev Midgård rest för oss senare tiders barn. Här, så hoppades man, skulle denna bygds befolkning intill sena tider sträva mot ljuset, dyrka ljuset och kämpa för ljuset.
Med kärlek och hängivenhet blev huset byggt. Alla drogo sitt strå till stacken. Husbönderna förbundo sig att gratis giva en del stock till bygget och frivilliga dagsverken sparade man ej på. Midgård skulle ju bli denna bygds gemensamma hem, och det är rörande att ännu i dag se det aktstycke som kom till stånd 4 dagar efter ungdomshusets invigning. Föreningen hade nämligen varit tvungen att taga ett lån, stort 7 000 mk, men för att ej de unga skulle behöva ängslas för den skuldbörda, som häftade vid Midgård, ha 13 av Kyrkobyns bönder med sin kärva, tydliga handstil skrivit sina namn under skuldsedeln, därigenom samtidigt givande tillkänna. att de helt gillade ungdomens strävanden och att de liksom de unga höllo Johannebergets ståtliga hus kärt.
Föreningens ideella arbete hade visserligen under byggnadstiden något lidit avbräck, men nu, då man var under eget tak, fortsatte man med fröjd.
Men så bröt världskriget ut och under denna tunga tid kunde ej vår förening lika litet som någon annan nå de resultat man eftersträvat. Men större skulle slagen bli. Hösten 1917 blev för Helsinge en tung tid och då 1918 bröt in, föll mörkret tungt över hela vårt land. Då två av vår förenings manliga medlemmar föllo för mördarhand, var sorgen tung i vår by, där man alltid tänkt varmt på varandra och visat djupt deltagande, när sorg och prövning blivit någons lott.
Åren 1918-1921 blevo vad föreningens arbete beträffar, döda år, ty efter landets befrielse måste alla offra tid och kraft på skyddskårs- och Lottaarbetet. Föreningens kör och stråkorkester arbetade dock intensivt under dessa år.
Med åren 1923-24 börjar en ny period i föreningens liv. Alla föreningens skilda kretsar utföra från denna tid ett gott arbete. Föreningens möten bli talrikt besökta; mötenas program bli gedigna och rika och sedan föreningens medlemmar de 6 sista åren varit indelade i nio kretsar, vilka i tur och ordning handha programmen vid månadsmötena, förefaller det mig som om denna förening har nått så långt, som man kan begära av en sammanslutning, där allt arbete utföres på medlemmarnas fritid. Då man under dessa senaste 10 år sett alla, både unga och gamla, söka sig hit till månadsmötena, då mötena besökas av 125 – 175 medlemmar och då programmet är så rikhaltigt att det många gånger ej vill bli tid över till en ringdans, för klockan slagit 12 och alla bryta upp, måste man väl medge, att medlemmarna med intresse och allvar fylla sin uppgift.
Man fyller sin uppgift med hängivenhet. En sak bör man i detta sammanhang fästa sig vid. Det är i denna bygd en stilla överenskommelse att alla utan undantag i tur och ordning skall delta i programmet; man fyller sin uppgift så gott man kan, men det skulle inträffa att någon skulle kritisera någon, även om man misslyckas. Ve den som sade något oförmånligt om den som sökt göra sitt bästa. Det är väl främst härför alla villigt och glatt försöka fylla sin uppgift som föreningsmedlem.
En sak – en bisak kanske – som dock bidrager till att göra det trivsamt på mötena är, att att alla dessa ända till 175 uppgående medlemmar, som närvara vid månadsmötena, vid vartenda möte på föreningens bekostnad få kaffe med dopp. Slöseri med föreningens medel, då den årliga medlemsavgiften är 2 mk – säger någon. Ja, men vi älskar att ha det så, och grädde hämta nog värdinnorna med så att det räcker till, och om föreningens kassa sinar, undandrager sig ingen föreningsmedlem att medverka vid anordnandet av fester och lotterier.
Diskussionens vågor ha gått höga. När man blickar tillbaka på de gångna 25 åren frågar man sig, om föreningen fyllt sin uppgift och om den följt de riktlinjer den utstakat. Allting här i tiden har sin begränsning, och varje förenings verksamhet blir i många avseenden ett styckeverk. Det kan dock ha sitt intresse att ägna en tanke åt de diskussionsfrågor, som varit föremål för behandling. Dessa frågor kunna återge de strömningar, som gjort sig gällande i bygden och tankar varmed man gärna sysslat.
Att hembygden, modersmålet och hemmets torva är dyra ting framgår ut diskussionsfrågorna ”Varför bör jorden i Helsinge bevaras i svenska händer”, ”Huru kunna hemmen och hembygden förskönas”, ”Trädgårdsskötsel”, ”Om skogsskötsel”, ”Om hemslöjdens befrämjande”. Att man inom föreningen rent av varit bekymrad för rikets framtid, talar diskussionsfrågan ”Vad skulle föreningen göra om den vore Finlands riksdag”. Att man försökt arbeta för hyfsning och goda seder, visa väl frågorna ”Motarbetande av svordomar, ohövlighet och värdighet”.
Vår förening vore ej en ungdomsförening, om vi ej här hade försökt få klarhet i frågan ”Vems klädedräkt blir dyrare, mannens eller kvinnans?”.
Ofantligt svåra förefaller en del frågor som här behandlats: ”Vilket husdjur är nyttigare hästen eller kon” och minst sagt ängslig blir man, då man ser att man vågat upptaga till behandling: ”Vem gör mera nytta för sig, mannen eller kvinnan?”, eller ”Vad är vackrare och vad blir dyrare, långt eller kortklippt hår”. Men alla dessa frågor lösas här i bästa frid och samförstånd. Ingen må heller förvåna sig över att sådana frågor tagits upp till diskussion som ”Vad är bättre, att vara gift eller ogift” och ”Hur bör man förhålla sig inom äktenskapet”, ty dessa frågor ha väckts av en fraktion inom föreningen, ungkarlsklubben, en sammanslutning, som ännu för 10 år sedan var ganska stark och högmodig, men varav nu enbart återstår en utdöende spillra.
Tidningen ”Lyktan” har lyst in i hem och hjärtan. Det kan ock ha ett intresse att ägna några ord åt föreningens tidning, som under år 1909 under namnet ”Det första försöket” och ”Det andra försöket” utkom med 2 nummer. Sedan utkom 4 nummer av tidningen under namnet ”Knakan”, men då ju kyrkobyborna i stora världen går under öknamnet ” Kyrkoby knakorna”, beslöto föreningsmedlemmarna som i all sin anspråkslöshet ej ville mottaga hela världens pris och beröm för sina artiklar, att ändra namnet till ”Lyktan”
Så har Lyktan lyst över vägar och stigar, över fält och ängar, in i kyrkbyns skrymslen, in i hem och hjärtan. Den har stundom varit yr och häftig, stundom vek och eftertänksam, men för det mesta hjärtans god och mild.
Från dess artiklar lysa fram olika skeden i kyrkobybornas liv. Lyktan skildrar deras glädjefester och deltar i deras sorg och vemod. Den blir uppfostrande när den talar om ”Hövlighet”, ”Renlighet”, ”Sparsamhet”, ”Sämja” och ”Arbetets välsignelse”, den blir livlig när den talar om fotbollsmatchen på kyrkbacken, den blir vred, när den tuktar vallpojkarna, som i korsgången ofredat resande, den blir patriotisk, när den agiterar för byggandet av en ”klappbrygga” vid ån och den blir så underbart vekt högtidlig och stämningsmättad, när den talar om Kyrkobyns gamla gårdar, när den låter rösterna från jordens mull nå ens öron, när den blir en tolk för kvarnforsens ystra glädje eller klagande låt, eller när dess röst blir vårdträdets varnande språk till dem, som fått bondgården i arv från fäderna i många led.
Sångkören. Ännu återstår för mig att flyktigt beröra arbetet inom förenigens olika kretsar. Jag börjar då med sångkören, därför att sången i vår förening, liksom i varje annan sammanslutning, har haft och har en underbar förmåga att hålla arbetet vid liv. Här nämndes redan att en sångkör bestående av 37 medlemmar, bildades vid föreningens första möte. Då emellertid de flesta medlemmar ej hade en aning om körsång och mångens röst ej ens var lämplig för sång, hade ledaren ett oerhört svårt arbete och då kören första gången uppträdde och sjöng ”I villande skogen” gick det kanske något ”åt skogen”, men en brinnande iver fanns, särskilt hos ledaren kantor Lönnroth, och arbetet fortsattes, sedan en utgallring inom sångkören verkställts, och resultatet blev gott.
Åren 1910-1911 fanns inom föreningen en manskvartett, som ofta uppträdde vid föreningens fester; ledare var en kort tid Eero Palmroth, och senare Gustaf Söderberg.
Efter det kvartetten upplösts vidtog åter den blandade kören under kantor Lönnroths ledning. Övningarna hölls dock mera oregelbundet, enär kören uppträdde enbart vid större fester.
Våren 1917 blev sångkören en skild krets under ungdomsföreningen. Under Gustaf Söderbergs ledning höllos varje vecka regelbundet övningar; kören uppträdde vid ungdomsföreningens möten och fester och höll dessutom egna fester för att stärka sin kassa. Då Borgå omnejds sång- och musikförbund 1919 bildades anslöt sig kören till detta förbund. Valter Lindberg blev nu självskriven ledare av kören, medan stämmorna de första åren inövades av kantor Lönnroth, och senare av Lisi Söderberg. Årligen har kören deltagit i de lokala sångfester, som av Borgå omnejds sång- och musikförbund ordnats och dessutom i stora sångfesterna i Helsingfors 1920 och 1932, i Mariehamn 1922, i Åbo 1926, i konserten i Universitetets Solennitetssal 1923, i utfärden till Sverige 1928 och i konserten där. Tillsammans med grannföreningarnas sångkörer har varje år en konsert till förmån för sångförbundet hållits och självfallet har kören sjungit vid ungdomsföreningens fester och möten.
Kören, som dessutom tidvis varit kyrkokör, har vid otaliga högtidstillfällen sjungit i vår gamla kyrka, och därigenom verksamt bidragit till gudstjänstens förskönande och kyrkostämningens andakt, och då någon ortsbo gått över gränsen till ett annat liv, har kören över graven sjungit sorgens, vemodets och tröstens psalm.
Stråkorkestern bildades hösten 1917,då världskriget kastade sin slagskugga över världen, då det ryska förtrycket låg tungt över landet och det röda upproret stod för dörren. Det behövdes nog då något ideellt att samlas omkring, något upplyftande att fästa tankarna vid för att hämta kraft och mod för livets tunga vardag.
För orkestermedlemmarna blev det att börja från ABC, ty de flesta voro icke notkunniga, och det var säkert ett drygt arbete för dem och för dåvarande ledaren Jarl Winqvist. Då orkestern år 1919 anslöt sig till Borgå omnejds sång- och musikförbund, blev den delaktig av Valter Lindbergs instruktion. Orkestern har varje år deltagit i förbundets konserter, i de stora sångfesterna i Helsingfors 1920 och 1932, Åbo 1926, i konserten i Gamla Studenthuset 1923 och i Sverigeresan 1928. Här hemma har orkestern spelat på fester och månadsmöten och själv varje år givit en konsert, de senare åren gemensamt med Klemetskog och Kervo stråkorkestrar. Orkesterns spelmän, nu 11 till antalet, kunna blicka tillbaka på en tid av arbete och glädje; vi tacka dem för alla stunder av stämning de skänkt oss.
Den dramatiska kretsen har existerat sedan föreningens tillblivelse, ehuru den först 1930 bildades som en självständig krets under ungdomsföreningen. Teaterintresset har alltid varit stort bland föreningens medlemmar. Medlemmar har besökt teaterinstruktionskurser, och år 1930 besökte instruktör F. Ryding föreningen flerfaldiga gånger och gav kretsens medlemmar en värdefull handräckning. Otaliga större och mindre teaterstycken ha under årens lopp förevisats. Särskilt kunna omnämnas ”Inspektorn på Siltala”, uppförd 4 gånger, ”Per Olsson och hans käring” uppförd 3 gånger. ”Stina Stursk”, uppförd 5 gånger och ”Stiliga Augusta”, uppförd 3 gånger. Att den dramatiska kretsen med sådan framgång kunnat arbeta, beror till stor del på att Fritiof Winberg under de gångna 25 åren med ett sällsport intresse offrat tid och kraft för kretsen. Han har varit instruktör och regissör och otaliga är de dagar och nätter han offrat med att måla kulisser och iordningsställa scendekorationer. Vi göra honnör för kretsen och dess ledare.
Biblioteket och studiecirklarna få ej heller förgätas. Biblioteket bildades strax vid föreningens tillkomst år 1908, då skolmästare Mellin skänkte en del böcker. Senare har föreningen fått mottaga bokgåvor av pastor Palmroth, familjen Ernrooth, prosten Tallqvist, kantor Lönnroth, överstinnan Tudéer och förvaltar Lamminen.
En läsering bildades år 1909, man samlades i hemmen för att diskutera olika böcker och författare, ringen prenumererade på tidskrifter och inköpte nya böcker till biblioteket. Läseringen upphörde dock efter någon tid med sitt arbete, varefter böcker i vanlig ordning utlånades från biblioteket.
Föreningens studiecirklar bildades efter det en litteraturfest hållits å Midgård 3.12.1922, och cirklarna arbetade under åren 1924-1930. Under dessa år inköpte studiecirklarna böcker för 8.317,55 mk, vilka böcker nu är överförda till ungdomsföreningens bibliotek, som nu består av 500 band. De första åren av cirklarnas verksamhet var läslusten mycket stor, och medlemmarna sammankommo till möten regelbundet varannan vecka i hemmen. Olika böcker refererades av någon medlem och oftast uppstod en livlig diskussion. Vi bevara den tiden, då cirklarna arbetade, i gott minne och hoppas att vi i en snar framtid åter på samma sätt skola kunna sammankomma, för att vyerna må vidgas och andens skatter må gömmas inom oss.
Föreningens sykrets har arbetat synnerligen intensivt vid tiden för lotterierna 1910,1923, 1927, 1929 och 1932. Vid lotterierna har sykretsens arbeten alltid i vinstkollektionen tilldragit sig den största uppmärksamheten. Dessa handarbeten - alla vackra och välutförda, många värdefulla och dyrbara - ha på det kraftigaste bidragit till att våra lotterier ha blivit så lyckade i ekonomiskt avseende. Enskilda handarbeten ha vid fester dessutom utlottats och inbringat mången vacker slant. Vi buga oss djupt för dessa damernas stora inlägg i arbetet för ungdomsföreningen.
Idrotten inom föreningen få vi ej glömma. Vi ha i inledningen talat om ungdomens kämpalekar i äldre tider. Vi kunna nämna, att fotbollen 1906-1907 kom till byn och mången het fotbollsmatch utkämpades de åren på magasinsbacken. Snart anskaffades kula, spjut, diskus och en luftbössa – om luftbössan anskaffades med tanke på ryssen eller ekorren minnes ingen mer. Men det övades flitigt. Då ungdomsföreningen bildades tog den hand om idrottsintresset. Man anordnade nästan varje vinter skidtävlan. Så deltogo flere av föreningens medlemmar år 1909 i den skidtävlan Malm sv. ungdomsförening arrangerat med vår förening. Att det visades karlatag i den dusten framgår väl därav, att kyrkobyborna togo de tre första prisen - samt att pristagarna alla hette ”Kalle” .
Den 1.3.1922 bildades en gymnastik- och idrottskrets med Kalle Nummelin som skicklig ledare. Intresset var stort och man hade regelbundna gymnastikövningar för såväl kvinnliga som manliga medlemmar. I man samma år hade man kommit så långt, att man kunde visa resultatet i en lyckad gymnastikuppvisning. Även följande år hade kretsen en liknande uppvisning. År 1923 hade kretsen ordnat stora tävlingar i femkamp för erhållande av Svenska Finlands Gymnastik- och Idrottsförbunds propagandamärke och 13 medlemmar lyckades också erhålla nämnda märke med diplom. En av kretsens medlemmar deltog 1924 i gymnastikledarkurs i Köklaks.
Senaste sommar kom bobollen till byn och ungdomen var mycket intresserad för denna hälsosamma idrottslek. Att man håller gamla traditioner i helg och hedrar Kyrkobynamnet bevisar segrarna i boboll över grannbyarnas bobollslag senaste sommar. Vi hoppas, gymnastik- och idrottskretsen länge lever och samlar de unga till ädel tävlan, ty ”Fåfäng gå lärer mycket ont!”, men så länge de unga genom sund idrott och gymnastik tillbringar sina lediga stunder, bevaras de från mycket, som vore dem till skada.
Danslaget. Till sist omnämna vi, att föreningen haft ett danslag sedan 1909. Ledare voro först Greta Träskelin, sedan Katri Ernroth och Karin Eklund. Man hade övningar i prostgårdens bagarstuga och i Knapas övre sal. Man hade ej råd att tillverka stiltrogna folkdräkter, men man klädde sig så grann som möjligt och danslagets uppträdande mottogs alltid med glädje och stormande bifalla.
Då ledarna bortflyttade från orten upphörde danslaget, men man samlades ofta till dansövningar, där äldre personer lärde de yngre att dansa fransäs, polonäs, väva vadmal och kadrilj. Fransäsen har ofta letts av Hulda Osenius, Fina Lund, G? Winberg o. Gottfrid Simelius.
Då sedan teaterinstruktör F. Ryding ledde de vackra folkvisedanserna å Midgård, var intresset härför synnerligen stort och då i januari 1933 föreningsmedlemmen Ture Lindroos deltog i en instruktionskurs i folkdanser i Helsingfors, bildades efter hans hemkomst ett nytt danslag som nu existerar och visat mycken livaktighet. Vi önska vårt danslag god fortsättning.
Endast en danssoare utan program under 25 år. Nu har här alltför utförligt ordats om föreningens olika arbetsgrenar, och som en överblick av arbetet meddelas, att föreningen under sin 25-åriga tillvaro, enligt vad protokollen utvisa, hållit 140 månadsmöten, 5 lotterier, 106 större och mindre fester med program, Runebergsfest och Svenska dagens fest ha årligen firats. Åtminstone 97 föredrag i olika ämnen ha hållits och 61 diskussionsfrågor ha behandlats. Inkomsten från 5 fester ha tillfallit Nylands svenska Ungdomsförbund och dess husmodersskola, från en fest förbundets tuberkulosfond och från 3 fester och 5 konserter Borgå sång- och musikförbund. Dessutom har jul- och barnfester anordnats. Det må lända föreningen till heder att den under sin 25-åriga tillvaro utom den obligatoriska fastlagsdansen endast en enda gång anordnat danssoaré utan program, och vacker är den sed, varifrån man aldrig vikit, att ej ens i undantagsfall anordna möten och fester om lördagskvällarna, utan då kyrkans klockor ringt helgmålsringningen över bygden, har stillheten ringts in över by och själ.
Olika kurser. Föreningen har anordnat 3 matlagningskurser, flere kortare kurser i höns- och trädgårdsskötsel, bokbindarkurs och lekkurser.
Midgårds dörrar öppna för andra kulturorganisationer. Midgårds dörrar har alltid stått öppna för Lantmannagillet, för Kontrollföreningen, för Lantbruksklubbarna, för Nylands- och Tavastehus lantbrukssällskap för dess kurser, för kyrkokören, för skyddskår och Lottor, för brandkårer och många andra sammanslutningar. Kyrkoby-Tolkby Marthakrets, som för 4 år sedan bildades, har befriat föreningen från anordnandet av praktiska kurser, och Martha har nu redan på Midgård anordnat 2 vävkurser, 1 sy- och 1 madrasstoppningskurs och avslutningsfesten vid en kokkurs. Då Marthorna till största delen äro ungdomsföreningsmedlemmar, bilda de liksom en krets inom föreningen och då de dessutom till sina utfärder och samkväm gärna inbjuda martyrerna, har martyrskapets börda för de manliga ungdomsföreningsmedlemmarna blivit enbart ljuv!
Hur föreningens medel använts. Då ungdomsföreningen under de gångna 25 åren haft inkomster på 234.067:74 mk, frågar man sig kanske, huru dessa pengar använts. Till först må det sägas, att detta föreningshus, genom uppförandet, brädfodring, yttre- och inre målning, inredning och underhåll slukat stora summor. Småskolan, som här under 8 års tid hade sitt hem, fick ock sin andel, biblioteket har omhuldats, stipendier för besök i husmoders- och folkhögskolor, i teaterkurser, studieledar- och gymnastikledarkurser har utdelats; skyddskårer, brandkårer, Finns folkhögskola, Svenska folkpartiet ha ihågkommits. Föreningen har skött om vägbelysning i Kyrkobyn och i övrigt gärna offrat medel, när det gällt byns och bygdens förkovran. Man har inom föreningen haft givandets fröjd, kanske detta berott på att alla häri Midgårds hägn haft det bra och att alla av tacksamhet över att föreningen fått leva sitt rika liv och att medlemmarna städse i endräkt och förståelse arbetat och velat sprida något av solsken omkring sig.
Kantor Otto Lönnroth den ledande själen. Jag har i denna redogörelse, följande ungdomsföreningens sed, ej använt titlar för dem vilkas namn jag nämnt. Jag har ej heller gärna nämnt namn, ty i sådant fall borde många namn nämnas. Men det må dock tillåtas mig, att till sist påminna om den man, som under mer än 23 års tid stod vid rodret, kantor Otto Lönnroth. Invid hans grav ha föreningsmedlemmarna i dag på dagen stått, där ha vi nedlagt några fattiga blommor och över graven ha vi sjungit vår lystringssång, denna 20-nde årsdag av Midgårds invigning och på föreningens 25-åriga högtidsdag. Med kärleken till ungdomen och deras strävanden offrade sig kantor Lönnroth för vår förening. Han förstod de unga så väl, han ingav tillbörlig respekt och när hans domslut i kvistiga frågor fallit, diskuterade ingen mer. Vi äro tacksamma för vad han givit oss och gjort för vår kära förening.
Så går vår förening emot nya tider i tro och hopp. Och om vi under kommande dagar, liksom hittills, i endräkt här arbeta för bygdens och befolkningens bästa, skola vi i Midgårds hägn ha många rika stunder!
Utskriven i oktober 2008 av Gunnar Weckström