K.A.Nummelin
Historik över Helsinge kyrkoby Ungdomsförenings verksamhet under ett halvt sekel 1908 – 1958
Tiden omkring sekelskiftet 1900 var i vårt land en vårbrytningens tid. Nya tankar och idéer fördes fram, som gav den enskilda människan mycket att tänka på och grubbla över. Trycket från öster hårdnade. Socialismens idéer kampparoller såddes ut bland industrins arbetarmassor. Den finska nationella rörelsen skärpte sin förfinskningspolitik. Det var spänning i luften och oro i sinnena för framtiden och allt det nya tiden förde med sig.
Vår kära gamla kyrkoby var dock för 50 år sedan den rena idyllen. På bägge sidor om bygatan låg de gamla gårdarna stadigt förankrade i den svenska jorden. Här levde en idog och förnöjd svensk lantbrukarbefolkning lugnt och tryggt sitt eget liv, som på fars och farfars tid.
Ungdomen var sig lik, då som nu, varken bättre eller sämre. Några större problem för ungdomens fritidssysselsättning hade man inte på den tiden. Barnen hjälpte far och mor i arbetet, från det de var små, så mycket som krafterna medgav. Arbetstiden var lång, och man gick tidigt till sängs. På lördags- och söndagskvällarna på sommaren samlades ungdomarna på magasinsbacken, utanför kyrkporten. Man slog filppa och boll. Man sprang nata eller sista paret ut. Man kastade kurra längs landsvägen. Man prövade sin styrka i ”kragakast”. ”bältkast” och ”framkast” på fägårdarnas nyhackade granris. Man drog handkavel och fingerkrok, lyfte stenas m.m. Om vintern skidade man och åkte kälka, och när isen på ån låg blank och snöfri, då skrinnade man. Någon gång och då och då och i synnerhet under de större högtiderna ställde man till dans i någons stuga eller sal. Man dansade vals, polska, sparkpolska, tyska polska m.m. samt ringlekar och sittande lekar. Om sommaren dansade man i någon lada eller loge, som blivit tom på hö. Man samlades på gungbacken, där man gungade och diskuterade dagens händelser. Man hittade kanske sin vän för livet. Där sjöng man de kära gamla folkvisorna, som gått i arv från släktled till släktled. Allt gick efter förhållandena städat och hyfsat till.
Staden drog dock ungdomens blickar till sig. Där hade man tusen och ett nöjen. Där fanns teater, konserter, cirkus, levande bilder o.s.v. Man började ställa större fordringar på nöjena. Det uppstod ett nytt problem, trivseln på landsbygden. Arbetstiden förkortades också så man fick mera fritid. Kloka män och kvinnor förstod att någonting måste göras och så föddes ungdomsförenings-idén. Den fick även näring av den politiska spänningen i landet, som väckte folks gemensamhets- och samhörighetskänsla. Den första ungdomsföreningen bildades i Österbotten i Malax på 18909-talet. Därifrån kom idéen till Nyland.
Den 28 oktober 1908 sammankommo ett sjuttiotal personer från kyrkobyn och angränsande byar till ett möte i kyrkoby folkskola, för att diskutera frågan om bildandet av en ungdomsförening på orten. Till mötet hade även kallats magister Eric v. Rettig att hålla ett föredrag om ungdomsföreningarnas betydelse. Sedan frågan om bildandet av en ungdomsförening utförligt diskuterats, beslöt mötet enhälligt att bilda en ungdomsförening i kyrkobyn under namn av Helsinge kyrkoby ungdomsförening, och att till föreningens verksamhetsområde skulle höra Kyrkoby, Skattmansby, Tolkby, Övitsböle och Skomakarböle samt angränsande delar av Staffansby, Bäckby och Dickursby.
I föreningen inskrevs omedelbart ett 70-tal medlemmar, och en styrelse valdes, till vilken kom att höra O.M.Tallroth som ordförande Katri Ernrooth som viceordförande, Mimmi Johansson som sekreterare, Fritjof Vinberg som kassör samt Ingeborg Wigren, Lina Lönnroth, Greta Träskelin, Elvira Henriksson, Hannes Söderberg, Rafael Bäckström och Ivar Träskman som styrel-semedlemmar.
Enligt stadgarna, som mötet godkände, skulle föreningens uppgifter vara:
Grunden för föreningens verksamhet var lagd, och det gällde för föreningsmedlemmarna att börja förverkliga programmets sju punkter med dess stora och vackra uppgifter. Att hålla lågorna i den sjuarmade ljusstaken brinnande.
Att programmet antogs på fullt allvar, bevisar föreningens sjudande arbete under den därpå följande tiden. Redan på första månadsmötet bildades en sångkör, till vilken anmälde sig 37 medlemmar, och vilken uppträdde redan på januarimötet följande år. Man höll regelbundna månadsmöten med ett rikhaltigt program. Mötena började alltid med unison sång. Bland sångerna tycks sången ”Jag älskar min hembygd” ha varit älsklingssången framom andra. Första tiden förekom alltid en diskussionsfråga på mötena. Ofta hade man också föredrag. Vidareförekom deklamation, bygdemål, charader, roliga vitser, dialoger m.m. Man utgav även egen tidning.
Sången och musiken har varit den förnämsta glädjespridaren. Den har varit en klingande visa och en sjungande fiol, som spelat på hjärtats strängar. Det är sången, som bundit medlemmarna samman i glädje och sorg, som länkat dem samman med tider som flytt, ty sången blev för dem ”Slumrande toner fjärran ur tiden, toner ifrån stugor från fält och vänan lid”. När hembygden och fosterlandet har hotats av faror, då har psalmen ”Bevara Gud vårt fosterland” ljudit allvarsmättad, men på samma gång förtröstansfullt. När ibland lockande, ibland hotande röster höjts mot de svenska i vårt land , då har man sökt och funnit styrka i Modersmålets sång. Det var den unisona sången, där alla kunde vara med, som städse omhuldats.
Genom lärorika föredrag har man velat berika medlemmarnas kunskaper i olika ämnen samt väcka deras intresse för allmännyttiga frågor. Föredragare har ofta kallats utifrån, men även många föredrag har hållits av föreningens egna medlemmar. Speciellt har våra båda präster Otto Weckström och Waldemar Holmqvist alltid välvilligt ställt sig till förfogande.
Vid diskussionstillfällena, där man refererat och diskuterat olika frågor, har man främst försökt få så många som möjligt att deltaga i diskussionen, samt att uttala sig så klart och tydligt som möjligt. Roligt är att se vilka frågor man tagit under diskussion, och med vilken diplomati man ställt frågorna. Så diskuterade man vid första månadsmötet frågan ”Vad är nyttigare kaffe eller tobak?”. Observera. Man frågade inte ”Vad är skadligare kaffe eller tobak?”. Svaret blev. Båda är bra, om de används med måtta. Vi kan väl alla hålla med den kvinnliga referent, som, när hon refererade frågan ”På vilket sätt kan varje människa föra mänskligheten framåt?” i sitt referat säger: Främst i ledet vid mänsklighetens framförande bör väl de unga männen gå, ty det är ju sagt, att de ha d u b b e l t m e r a f ö r s t å n d än kvinnorna.
Att men upptog till diskussion frågan om äktenskapet var fullt förståeligt, när man vet att kyrkobyn var på den tiden de gamla ungkarlarnas förlovade land, så att man med fullt fog kunde hysa en viss oro för återväxten. Ordförande var visserligen själv gift, men då han, enligt egen utsago, suttit bort sin tid, hade man ingen hjälp heller därifrån att vänta. Frågan var ställd med en viss diplomatisk nyfikenhet och lydde: ”Är det bättre att vara gift eller ogift?”. Den besvarades gåtfullt med ordstäv och ordlekar som: ”En man har blott två glädjedagar i sitt liv, bröllopsdagen och gummans begravningsdag”. ”Den som är inne vill ut, den som är ute, vill in”. ”Delad sorg är halv sorg, delad glädje är dubbel glädje” o.s.v. till den verkan det hava kunde. Men även viktigare och allvarsammare frågor har diskuterats, som ”Varför bör jorden i Helsinge bevaras i svenska händer?”, ”Vad kan föreningen göra för hemslöjdens befrämjande”, ”På vilket sätt kan föreningen motarbeta ohövlighet och oärlighet?”, ”Hurudan skall kvinnan vara för att mannen skall vara nöjd med henne?”, ”Vems klädedräkt blir dyrare, mannens eller kvinnans?”. Alla frågor har lösts i frid och försoning och vanligen har diskussionen fått utgöra svar på frågan.
Föreningens månadsmöten hälls till en början i gårdarna i kyrkobyn, någon gång i Tolkby eller Övitsböle. En tid hade föreningen hyrt Winbergs sal i kyrkobyn för sina möten och fester. För en kortare tid hade man hyrt Winqvists villa för sina sångövningar. Men, när föreningens medlemsantal redan från början var stort, över 100, ville det bli alltför trångt om utrymmet vid månadsmötena och speciellt på föreningens fester. Tanken på ett eget hem började diskuteras, men varifrån taga penningar till bygget. I juli 1910 höll föreningen ett lotteri på kommunalhuset i Malm, vilket gav en nettobehållning på 2.101 mk.61 penni. Ett stort steg framåt tog saken, genom att magister Erik v. Rettig, rådman Gustav Björkman, professor Edvard Blomqvist och lantbruksrådet Jakob Kavaleff donerade till föreningen ett jordområde ”Åbacka”, utbrutet från Björns hemman i kyrkoby, som de gemensamt inköpt. Med denna donation växte förhoppningarna om ett eget hem. Då det erhållna området låg litet olägligt till, sålde man det för en summa om 1.000:- och inköpte sin nuvarande tomt på Bisabacken av lantbrukaren Rafael Bäckström för 800:-. Av Helsinge kommun erhöll föreningen ett räntefritt lån om 5.000:-, dock med villkor, att föreningen skulle uppföra i föreningshuset en lokal för kyrkoby småskola och ett rum och kök för lärarinnan.
Nu var man klar att vidtaga med bygget. Ritningar uppgjordes av Byggmästare Joel Johansson, en föreningsmedlem, och huset uppfördes sedan under hans övervakning under år 1913. Alla drogo sitt strå till stacken. Frivilliga dagsverken sparade ingen på och husbönderna hämtade en mängd stockar gratis till bygget. Men för att få bygget färdigt, måste föreningen ännu taga ett 7.000:- mk:s lån, mycket pengar på den tiden. 14 bönder gingo dock med sina namn i borgen för att lånet skulle kunna återbetalas. Nyårsdagen 1914 invigdes föreningshuset och fick namnet ”Midgård”. På Bisabacken, där man under år som gått, samlats på midsommaraftonen, vid midsommareldens sken, där stod nu Midgård, rest för oss och senare tiders barn att arbeta i för allt det ädla, goda och ljusa i livet.
Nu, när föreningen hade ett eget hem med tillräckliga utrymmen för månadsmöten och fester, gick verksamheten framåt med fulla segel. I augusti 1914 bröt dock första världskriget ut , men tack vare att vårt land fick vara i fred under de stora strider, gick livet här sin någorlunda jämna gång, och föreningen kunde arbeta skäligen ostörd under åren 1914 till 1917. Hösten 1917 blev det dock för Helsinge en tung och orolig tid, och när frihetskriget i början av 1918 bröt ut, föll mörkret tungt över hela vårt land. Redan i början av året föllo två av föreningens medlemmar för mördarhand, och många unga män måste hålla sig borta från sina hem. Sorgen var stor i vår by, där man alltig tänkt varmt för varandra och visat djupt deltagande, när sorger och prövningar blivit någons lott. Föreningens arbete låg nu helt nere.
Efter frihetskrigets slut tog skyddskårs- och lottaarbetet under åren 1918 till 1921 medlemmarnas tid och krafter helt i anspråk, så att det blev ingen tid över för ungdomsföreningsarbetet. Föreningens kör och orkester arbetade dock under dessa år. Så småningom började dock ungdomsföreningsarbetet komma igång, ty när man närmare tänkte på saken, arbetade ju bägge idéerna för samma mål, hembygden och fosterlandet.
Efter år 1921 började arbetet på nytt bli livligare inom föreningen. Månadsmötena blevo talrikt besökta och programmen så gedigna och rikhaltiga, att det knappast ville bli tid över till att ”ställa till en roliger dans” efter programmet, ty klockan 12 skulle mötena vara slut och tid på att gå hem. Det var kantor Lönnroths bestämda önskan, som alla rättade sig efter utan knot.
Utom de regelbundet hållna månadsmötena, som besöktes av cirka 125 à 175 medlemmar, och som varit de för medlemmarna viktigaste samlingstillfällena, har föreningen nästan varje sommar ordnat en sommarfest eller lotteri, samt under vintermånaderna fester med program. Dessutom har våra nationella högtidsdagar Runebergs- och Svenska dagen firats med programfester med rikhaltigt program.
En sak som mycket bidragit till trevnaden på månadsmötena, har varit det kaffe med dopp, som regelbundet har serverats på alla möten gratis åt alla som besökt mötena. Föreningens kassa har dock ej betungats med utgifter för trakteringen, utan det har varit här, som i många andra fall, våra damer som gjort sin stora insats. Bullan har trollats fram av givmilda, flitiga händer och gräddflaskornas mångfald har i all tysthet smugit sig in i köket. Man har konstaterat att ingenting förhöjer stämningen och humöret så mycket och sätter tungan så bra igång som en kopp gott kaffe. Och så är det så roligt, när det är så trevligt, för då är det så glatt, som förriga frun sa´.
För att hålla en så stor och mångsidig verksamhet i gång, som en ungdomsförening har, fordras det en smidig och välutformad organisation med större och mindre enheter, vilka kunna arbeta skilt för sig, men även som hjul och kuggar i ett större sammanhang tillsammans. För detta ändamål har man bildat de s.k. kretsarna, programkommittéerna, sångkören, stråkorkestern, dramatiska kretsen, studiecirklarna, idrottskretsen, biblioteket, tidningarna och danslaget.
Från 1927 har föreningen varit indelad i 9 kretsar eller programkommittéer för månadsmötena. Dessa kretsar har till uppgift att i tur och ordning sköta om programmet och serveringen på månadsmötena. På det viset har det blivit liksom en stilla överenskommelse, att alla i tur och ordning skall medverka i programmet. Man har fyllt sin uppgift så gott man kunnat, och de andra har godtagit ens prestationer med tanke på, din tur i dag, min tur nästa gång. Det har gjort att man aktat sig för alltför hård kritik.
Sångkören beslöt man, som sagt, att bilda redan på första mötet, och till den anslöt sig 37 medlemmar. Då de flesta som anslöt sig, inte tidigare hade tillhört någon kör, ja det fanns även sådana som saknade gehör och sångröst, blev resultatet därefter, en vandring ”i villande skogen”, körens lystringssång den tiden. Men sångledaren cantor Lönnroth var inte den, som gav upp i första uppförsbacken. Arbetet fortsatte, sedan en behövlig utgallring verkställts inom kören, och resultatet blev bättre. Kören kunde uppträda på föreningens fester och månadsmöten. Åren 1919-1911 fanns inom föreningen också en manskvartett, som sjöng på föreningens fester och möten, och sjöng ganska bra. Ledare var en kort tid Eero Palmroth och sedermera Gustav Söderberg. När manskvartetten upplöstes år 1911, började sångkören på nytt med sina övningar under cantor Lönnroths ledning. Våren 1917 blev Gustav Söderberg ledare för sångkören och höll regelbundna övningar. Kören uppträdde med god framgång på föreningens tillställningar.
När Borgå sång- och musikförbund bildades år 1919, anslöt sig kören till detta förbund och kunde draga nytta av förbundets reselärare Valter Lindbergs skickliga instruktioner och överledning. Stämmorna inövades under cantor Lönnnroths ledning under många år. Senare av Lisi Söderberg och Nils Flink. År 1947 hade kören lyckan att få cantor Lindberg till ledare, när han blev cantor-organist i Helsinge kyrka. Nu hade den alla förutsättningar att arbeta framåt mot ära och berömmelse. Sångkören har sjungit med i de stora allmänna svenska sångfesterna i Helsingfors 1920,1932 och 1951, i Åbo 1926, i Mariehamn 1922, i Jakobstad och Ekenäs samt Borgå omnejds sång- och musikfester, i konserter på resan till Sverige samt i konserterna i Universitetets solennitetssal i Helsingfors 1923 och 1941. Kören hör även till Helsinge-Tusby Ungdomsförbund och Helsingenejdens körförbund och har deltagit i deras sång- och musikfester och konserter. År 1954 deltog ett tiotal medlemmar av kören i resan till Askim i Norge med Helsingenejdens kör. Kören har naturligtvis också sjungit på föreningens fester och månadsmöten. Sångkören har även sjungit i vår gamla kyrka, och när någon föreningsmedlem eller kyrkobybo bäddats till den sista vilan, sjungit stoftet till ro.
Stråkorkestern bildades år 1917. Ledare blev Jarl Winqvist. Då de flesta av musikanterna inte kände till noter, och många voro nybörjare på sina instrument, var det ett drygt och tålamodsprövande arbete i synnerhet för ledaren och naturligtvis också för musikanterna. Så småningom kunde man dock bland allt oljud och gnissel uppfatta en melodi, och till slut gick det så fint att orkestern kunde uppträda på föreningens månadsmöten. Hur det än lät, trevligt var det i alla fall för dem som var med, och fast det ibland skar sig i harmonin, var stämningen den bästa bland musikanterna. Från 1919 hörde orkestern också till Borgå omnejds sång- och musikförbund och fick draga nytta av Valter Lindbergs ledning. Nu arbetade den upp sig, så att den kunde deltaga i nämnda förbunds musikfester och spela på föreningens fester och månadsmöten. Orkestern har också deltagit i de allmänna svenska sång- och musikfesterna i Helsingfors och Åbo samt i konserterna i Universitetets solennitetssal samt i Sverigeresan 1928.Ledare var en tid cantor Lorentz Bryggman under 1930-1931. Under åren 1932-1939 sköttes övningarna av Gunnar Söderberg. Orkestern uppträdde nu vanligtvis tillsammans med Tusby uf:s orkester och med Valter Lindberg som dirigent. Under den stora villervallan 1939-1944 tappades melodin bort och endast någon stämma av orkestern har senare låtit höra av sig. Stäm upp musikanter på nytt med fiolerna, det är allas vår innerliga önskan!
Dramatiska kretsen. Intresset för teater har alltid varit stort och levande bland föreningsmedlemmarna på båda sidor om rampen. Genast från föreningens början arrangerade man fester med lämpliga amatörteaterstycken, sketcher, tablåer m.m., i vilka föreningens teaterförmågor fick visa sina talanger. Så länge föreningen saknade lämplig lokal för sin teaterverksamhet förorsakade scenanordningarna mången gång nästan oövervinneliga svårigheter, och fantasin måste ansträngas till det yttersta av publiken, när ett par granar eller björkar skulle föreställa en skog, eller en spegel med granris omkring skulle föreställa en sjö. Nöjd och förtjust var publiken i alla fall, ty fordringarna voro inte så stora på den tiden och mest roligt hade de uppträdande, ty det var trevligt att spela teater. Så småningom började det gå allt bättre och bättre. När sedan föreningen år 1914 fick sitt eget hus färdigt med scen, kulisser, ridå, belysningsanordningar och utrymmen för kostymering, hade man trampat ut barnskorna och kunde börja tänka på att framföra större teaterstycken i flere akter. År 1930 bildades den dramatiska kretsen med Fritjof Winberg som ledare. Otaliga är de små enaktare som gått över föreningens scen. Av större stycken som uppförts må nämnas ”Inspektorn på Siltala” år 1916 som spelades 4 ggr. Senare har uppförts ”Per Olsson och hans käring” 3 ggr., ”Stina Stursk” 5 ggr., ”Stiliga Augusta” 3 ggr., ”Storgårds Karin” 5 ggr., ”Bröderna Östermans huskors” 2 ggr., ”Hälsingar” 7 ggr. Med dessa stycken har man även gästspelat i grannföreningarna. För att liva intresset för och utvidga kunskaperna i teaterteknik har föreningen sänt intresserade medlemmar till teaterinstruktörs-kurser och kallat instruktörer till föreningen vid iscensättningen av större stycken. För att väcka föreningsmedlemmarnas intresse för riktig teater har anordnats ett par, tre gånger i året gruppbesök till Svenska Teaterns föreställningar i Helsingfors. Dessutom har Midgård åtskilliga gånger haft besök av kringresande teatersällskap och av grannföreningarnas teaterkretsar.
Idrottskretsen. Idrotten inom föreningen har så småningom utvecklats från kurrakastningens, filppaslagningens, fingerkrokens och kragakastens sällskaps- och kämpalekar till vår tids idrott med allt vad därtill hör.
Man hade kanske inte genast klart för sig bland ungdomsföreningsidéns banérförare, att det här rörde sig om någonting mera än ungdomens lek och tidsfördriv, att det här gällde ungdomens fysiska fostran till kvinnor och män med en sund själ i en sund kropp. Därför fingo skolpojkarna, som gingo i skola i staden, och där fått impulser och intryck av det i början av seklet starkt växande intresset för gymnastik och idrott, till en början taga hand om idrotten bland ungdomarna i byn. Men de små blevo stora, och med dem kom idrottsintresset in i föreningen och fick plats på föreningens program. Till en början anordnade man om vintern skidtävlingar, ty skidåkningen var ju en sport som alla förstod sig på, och i den sporten voro kyrkobyborna riktigt ena baddare, ty när Malms uf. år 1909 utmanade Kyrkoby uf. till skidtävling på 10 km. voro kyrkobyborna så fräcka att de foro iväg med de tre första och femte priset. Det var för resten inte så underligt heller att de visade sådana karlatag den gången, när man vet att alla de första pristagarna hette Karl. År 1907 började fotbollen rulla i byn, och mången het dust har utspelats på magasinsbacken. I början ville det vara svårt för alla att förstå, att det bara var bollen, som skulle sparkas och inte motspelarnas smalben. Den 1 mars 1922 bildades idrottskretsen inom föreningen med Karl Nummelin som första ledare. Man gymnastiserade flitigt, och redan samma år kunde kretsen hålla en lyckad gymnastikuppvisning med såväl kvinnliga som manliga gymnaster. År 1923 anordnade kretsen tävlingar i 5-kamp för erhållande av S F I:s propagandamärke, vilket togs av 13 medlemmar av kretsen. År 1923 deltog kretsens ledare i en gymnastik- och idrottsledarkurs i Köklax. År 1925 instiftade kretsen en vandringspokal i skidning, om vilken skidades flere vintrar förrän någon lyckades vinna tävlingen 3 gånger och få behålla pokalen. År 1933 infördes bobollsspelet i byn. Man övade flitigt och kretsen hade snart ett så bra lag att det besegrade grannbyarnas bobollslag i många spännande duster. Före och efter krigen har kretsen varit i livlig verksamhet. Om somrarna har man hållit tävlingar i friidrott och om vintrarna tävlingar i terrängskidning. År 1946 och 1947 fick kretsen två inteckningar i den av Helsinge-Tusby Ungdomsförbund instiftade pokalen i skidning, och 1948 tog kretsens lag den av samma förbund instiftade pokalen i friidrott efter tre efter varandra vunna segrar under 1946-48. För att stimulera intresset för kretsens verksamhet instiftades år 1946 en intressepokal, som får hållas under följande år av den medlem, som flitigast har deltagit i kretsens övningar och verksamhet. År 1949 instiftades ett vandringspris i skidning, den s.k. ”Bisabacka byttan”. Under 1949 deltog en del av kretsens medlemmar i gymnastiktävlingar arrangerade av S F I på Stadion i Helsingfors. Fast intresset ibland stått i nedan, har dock skidtävlingar hållits varje vinter. På senaste tid har idrottskretsen samarbetat med idrottsförening ”Atlas” i Helsingfors, en förening som visat en glädjande livaktighet.
Studiecirklarna. År 1909 bildades en läsering bland föreningens medlemmar. Man prenumererade på tidningar och inköpte böcker. Man samlades i hemmen för att diskutera det man läst. Läseringen upphörde dock efter några år. År 1923 bildades studiecirklar med Otto Weckström som ledare. Man samlades i hemmen en gång i veckan. En bok refererades av någon och sedan diskuterades bokens innehåll. Man blev även bjuden på kaffe, och man pratade om dagens händelser. Det var synnerligen trevliga sammankomster, som vi alla minns som var med. Tyvärr upphörde studiecirklarna med sin verksamhet 1930. De uppstod på nytt som bokringar 1937 och arbetade på detta sätt till 1947. Till bokringarna och till studiecirklarna inköpta böcker överlämnades sedan till föreningens bibliotek. Under 1957 arbetade två studiecirklar inom föreningen, den ena med Bertel Johanson som ledare, samlades kring ämnet ”Ungdomspsykologi” och den andra med mag. Erik Tudeer som ledare, kring ämnet ”Hemmets ekonomi”.
Biblioteket bildades år 1908 då skolmästare Hellin skänkte till föreningen ett antal böcker. Senare har biblioteket fått emottaga böcker av pastor Palmroth, familjen Ehrnrooth, prosten Tallqvist, cantor Lönnroth, överstinnan Tudeer, förvaltare Lampinen samt från föreningens studiecirklar och bokringar. Efter det kommunens bibliotek öppnades i kyrkbyn 1946, har föreningens bibliotek blivit mer eller mindre obehövligt, när kommunens bibliotek kan stå föreningsmedlemmarna till handa med större och rikhaltigare bokval.
Tidningen. År 1909 utkom en handskriven tidning på föreningens månadsmöten som fick namnet ”Första försöket”. Andra numret som följde hade namnet ”Andra försöket”. När försöken voro gjorda, och blev mottagna med välvilja, fick tidningen namnet ”Knakan”. Namnet är efter öknamnet på kyrkobyborna, som av grannbyborna kallades för ”Kyrkby knakorna”. Knakan utkom med fyra nummer, varefter tidningen fick namnet ”Lycktan”. Tidningen har inte utkommit till varje månadsmöte, utan ett par, tre gånger i året, när man haft någonting viktigt att skriva om, och när andan fallit på. Mest har den behandlat knutpatriotiska ämnen och hållit sig borta från storpolitiken. ”Den har lyst över vägar och stigar, över fält och ängar in i kyrkbyns skrymslen, in i hem och hjärtan. Den har stundom varit yr och häftig, stundom kanske oeftertänksam, men för det mesta god och mild”.
Ungkarlsklubben. På 1920-talet verkade inom föreningen en så unik krets som ungkarlsklubben. Den hade hittills arbetat mera i det tysta, utan att göra något större väsen av sig, men skottåret 1920 trädde den av outgrundlig orsak modigt fram på arenan och lät följande inbjudan gå ut till damerna i Helsinge:
”Välkommen till Midgård på nyårskväll
Välkommen att ungkarlar gästa
Här finns Old Boys very well
Ogifta äro de flesta.”
Kallelsen hörsammades med förtjusning och nyfikenhet av de inbjudna damerna i Helsinge, och på Midgård samlades på nyårskvällen ungmör och gammelpigor från socknens alla hörn. Här fanns kvinnlig skönhet och grace av finaste slag. Bland de artigt bockande värdarna sågs såväl ynglingar med fjun på hakan som i ”ogifthet” grånade gamla ungkarlar, ja t.o.m. någon gift man, som i glädjeyran glömt bort sin gyllene boja. Programmet var storartat och muntert. Den rikliga trakteringen bars fram av självaste Gottfrid Simelius och Carolus Carlsson, välkända och berömda servitörer i socknen.
Festen blev en jättesucce ”alla tajders”, som sent skall glömmas av dem som var med. Men samtidigt blev den en sjudundrande reklam för något, som ungkarlarna knappast hade tänkt på, men som drog damernas blickar och funderingar till sig. Tänk. Här fanns ju fullt mogna smultron att plocka. Här fanns faktiskt giftasvuxna mammasgossar i parti och minut. Beslut och handlig äro ett hos kvinnan, som vi vet. De satte genast igång en oemotståndlig offensiv från alla håll, och det dröjde inte länge förrän kyrkoby-ungkarlarna voro satta i ”motti”.
Här hjälpte ingenting annat för dem, än att taga skeden i vackra hand och gå till prästen, den ena ungkarlen efter den andra. Endast de mest ståndaktiga klarade friheten med ett nödrop.
Danslaget. År 1919 bildades ett danslag för inövande av folkdanser, under Greta Träskelins ledning. Övningarna höllos i prostgårdens bagarstuga eller i någon av medlemmarnas hem. Det var inte det lättaste för den tidens damer i styva, långskaftade kängor, och för pojkar i ännu styvare stövelskaft att figurera sirligt och graciöst i folkdansens olika turer, men med god vilja och seg energi gick det bättre och bättre. Det var rätt många folkdanser, börjande med ”Väva vadmal” och ”Simon i Sälle”, som danslaget kunde, och det uppträdde ofta på föreningens fester och månadsmöten. Efter Greta Träskelins överflyttning till Amerika övertogs ledningen av Karin Eklund. Hon dansade själv med i Brages danslag och var en mycket skicklig ledarinna. Under hennes tid stod danslaget på höjden av sitt kunnande. Det upphörde dock efter att ha varit ett antal år i verksamhet. År 1933 började ett nytt danslag under Ture Lindroos ledning, vilket efter längre eller kortare pauser och delvis föryngrat, allt fortsättningsvis fortsätter sin verksamhet, när lusten faller på.
År 1957 bildades inom föreningen en Sparklubb. Meningen med den är att medlemmarna på månadsmöten skall vara i tillfälle att lämna in en större eller mindre summa, som sedan sätts in på hans sparkonto i Sparbanken. Samtidigt försöker man inpränta den gamla visa sanningen att ”Den som spar, han har”, trots att pessimistens ”Klok spar och den Phule tar”, allt oftare slår in i våra dagar.
År 1957 bildades en Junioravdelning inom föreningen, för att de unga, som ännu inte fyllt 16 år , skall kunna höra till föreningen, och med sina små krafter draga sitt strå till den gemensamma stacken. Ledare blev Bertil Johanson. Juniorerna arbeta numera bland Kyrkans Ungdom i församlingens regi.
Föreningen har många strängar på sin båge. Ett mycket lyckat initiativ har den s.k. ”Bokens dag” blivit för föreningen.
År 1953 anordnade föreningen på Midgård en litterär fest kallad ”Bokens dag”, under vilken författarna Tito Colliander och Gunnar Björling uppträdde och presenterade och läste ur sina egna verk. Samtidigt var en bokutställning anordnad på Midgård, som visade ett tvärsnitt av Finlandssvensk litteratur från och med en bibel från 1618 till de senast utkomna böckerna. Utställda var även många intressanta böcker från Helsinge hundraåriga bibliotek samt en mängd gamla almanackor. År 1954 anordnade föreningen tillsammans med Vanda uf. en hembygdsfest i Vanda uf:s lokal med en utställning av gamla föremål och hemslöjdsalster från Helsinge. På bokens dag år 1955 uppträdde på Midgård författarna Kurt Sandmark och Ulla Bjerne, och på bokens dag år 1957 författarna Solveig v. Schoultz och Bo Carpelan som presenterade sina egna böcker.
Vi hoppas att denna verksamhetsgren inte endast fortsätter, utan även utvidgas till nytta och nöje för såväl publik som författare.
Det borde ju vara lärorikt och intressant såväl för författaren, att komma i kontakt med den publik han vänder sig till, som för den publik som läser böckerna, att se hur han eller hon ser ut som skrivit boken. Säkert är, att det stimulerar intresset för att läsa goda böcker. Och reklamen för böckerna borde inte heller vara att förakta.
Fin reklam för föreningen och för dess verksamhet har de stora festerna och midsommarvakorna blivit, som under de senaste åren hållits på Midgård och på Bisabacken utanför. De bygga på en gammal tradition, ty här på Bisabacken firades alltid midsommarvaka ända tills Midgård byggdes, men då slutade man för eldfarans skull. Nu fick de på nytt början, när Rundradion på midsommaraftonen 1952 gav direkt utsändning härifrån, och dessutom en 27-manna orkester från Arboga i Sverige skötte om musiken. Hit kom en rekordstor publik om 2.000 personer. Följande midsommarkväll var Uf. Bomben och Svenska Ungdomsklubben från Helsingfors här och medverkade i programmet. 1954 var här artister från Svenska Teatern och medverkade i programmet. 1955 var Rundradion här på nytt, och 1956 var här en gossorkester på 37 gossar ”Guttemusikkorps” från vänorten Askim i Norge som skötte om musiken, vilka fester samlat 1.500 besökare var. Att det ekonomiska resultatet av festerna blev storartat kan man förstå, omkring 600.000:- mk. av fem fester. Publiken har också varit nöjd och belåten.
Resor och utfärder. För att lära och se hur världen ser ut utanför de egna knutarna har föreningen ordnat resor och utfärder för sina medlemmar, såväl inom eget land som till utlandet. År 1938 företog föreningen en mycket lyckad resa till Reval med s/s Aranda. År 1951 arrangerades det en utfärd med båt till Pellinge, år 1954 med en vedskuta till Pörtö, 1955 till Harviala plantskola och 1956 till Porkala området. Dessutom har föreningen besökt grannsocknarnas ungdomsföreningar, och medlemmarna i sångkören har varit i tillfälle att besöka Sverige och Norge på sin sångfärder.
År 1951 beslöt föreningen att vidtaga med den under en lång tid påtänkta tillbyggnaden av Midgård. Sockeln lades på talko av föreningsmedlemmarna och byggnadsarbetet gavs på entreprenad åt föreningsmedlemmen Rolf Bergström. Arbetet slutfördes i början av 1952. Genom tillbyggnaden fick föreningen stora utrymmen till, bland annat förstorades scenen betydligt och serveringsrummet blev dubbelt större. Dessutom tillkom rum för biblioteket och rum för sminkning och kostymering bakom scenen, samt rum och kök för vaktmästaren. Tillbyggnaden kom att kosta, utan alla frivilliga dagsverken av medlemmarna, omkring 1.000.000:- mark.
År 1957 målades Midgård utan och innan och står framför våra blickar snygg och fin på sin jubileumsdag. Midgård är brandförsäkrat för 10.000.000:- mark.
1952 grävdes på talko åt föreningen en egen brunn.
Föreningens ekonomi. Lika viktigt som det är för den enskilda individen att hålla en god ekonomi, är det för en förening, att få debet och kredit att gå ihop. Fast föreningen mången gång haft stora utgifter för reparationer och underhåll av lokalen, har föreningens ekonomi alltid varit god. Visserligen måste föreningen taga ett 7.000:- mk:s lån, när detta ståtliga hus uppfördes, och när tillbygget utfördes år 1951 ett lån om 400.000:- mark, men lånen har mycket snabbt kunnat återbetalas, så att föreningen på sin jubileumsdag står skuldfri. Dessutom har föreningen gärna, efter råd och lägenhet, offrat medel när det gällt bygdens och byns förkovran. Man har känt givandets fröjd. Föreningen har utdelat otaliga understöd och stipendier åt sina medlemmar för besök i husmoders- och folkhögskolor och i teaterledar-, studieledar- och gymnastikledarkurser. Understöd har givits åt Finns folkhögskola och Nylands svenska Ungdomsförbund m.m. Föreningen har ofta ställt Midgård till olika kulturorganisationers, lantmannagillens- och lantbrukssällskaps förfogande. Här hade skyddskåren och lottorna sitt hem. Här håller Marthorna sina kurser och fester. På Midgård håller också församlingen ibland sina kyrkofester. Här håller föreningsmedlemmarna sina familjefester när det egna hemmet är för trångt. Allt detta har skett utan att föreningen uppburit någon hyra för lokalen. På alla månadsmöten som hållits under alla dessa år, har år alla som varit med serverats kaffe med bulle gratis.
Medlemsavgiften, som under de första tio åren var 1:- mark, höjdes 1919 till 2:- mark, 1945 till 5:- mark, 1947 till 20:- mark och 1951 till nuvarande 50:- mark i året.
Man kan väl säga. ”Det är väl sällan man får så mycket för så litet, under så lång tid”.
Hur kan det vara möjligt frågar man sig. Jo, det är föreningsmedlemmarnas helhjärtade insats, allt uppoffrande arbete för den gemensamma saken, för sin förening, som gjort allt detta möjligt, ty det som görs kärlek och oegennytta, det bringar välsignelse.
Det är festerna och lotterierna som har tillfört föreningen stora summor. Till lotteriernas framgång har framför allt bidragit våra damers rika och vackra samlingar av handarbeten, som de med aldrig sparad möda, flit och kunnighet sytt och broderat. Stor ekonomisk betydelse har även alla de limpor, bullar, kakor, mjölk- och gräddflaskor haft, som hämtats till föreningens fester och månadsmöten av våra bussiga värdinnor.
Men även de manliga medlemmarna har aldrig sparat på mödan när det gällt föreningens väl, utan villigt och glatt hjälpt till, där deras hjälp behövts. Heder och tack till dem alla.
Med glädje och tacksamhet kan man även konstatera, att föreningen under de gångna åren fått mottaga en mängd donationer och understöd av enskilda personer och firmor samt av Helsinge kommun, vilket visar att föreningens ideella och kulturella arbete och verksamhet har vunnit förståelse och uppskattning på orten. Dessutom har föreningen erhållit för sina lotterier ett stort antal värdefulla vinster.
Männen i ledningen. Ungdomsföreningen har haft under alla dessa år endast två ordföranden. Ungdomsföreningen hade lyckan att genast från starten få en bra och lämplig ordförande i cantor Lönnroth. Han ägde en framåtanda och tro på ungdomen och uppgiften, som tog alla med storm. Han åtnjöt allas förtroende, högaktning och respekt. Under 23 år, eller ända till sin död, förde han ordförandeklubban med fast hand, och föreningen gick från klarhet till klarhet.
Efter honom övertog Oskar Liljestrand ordförandeskapet. Han äger alla för en ordförande behövliga egenskaper, och dessutom är han en son av bygden, byns egen store Oskar. Man brukar säga, att ingen är profet i eget land, men, om man är det som Oskar Liljestrand är, så måste man förvisso vara en stor profet. Han har hittills fört spiran med den äran under 27 år.
Men för att föreningsarbetet skall lyckas, måste ordförande ha omkring sig medlemmar, som vill och kan arbeta för den gemensamma saken, som gör det villigt och glatt och alltid är redo att stå honom bi i lust och nöd, i medgång och motgång. Lyckligtvis har det alltid funnits sådana medlemmar i vår förening. De har hört till den stora skara, som ordföranden brukar avtacka på årsmötena med den klassiska frasen ”ingen nämnd och ingen glömd”.
De tunga och mörka åren. Liksom 1918 var ett tungt och mörkt år för föreningen, var våra senaste krig, vinterkriget 1939-1940 och dess fortsättning 1941-1944 tunga och mörka år för bygden och föreningen, ty tätt duggade sorgebudskapen från fronterna om de i kriget stupade och sårade. Tung var sorgen i månget hem. Ovissheten om framtiden, liksom missmodet som grep omkring sig, förtog lusten för ideellt verksamhet. Under år 1940 höllos dock två månadsmöten och 1943 fyra samt under 1944 ett månadsmöte. Under 1941-1942 var lokalen uthyrd för militära ändamål.
För att hugfästa minnet av de för fosterlandet fallna lät föreningen uppsätta i föreningssalen två marmortavlor, på vilka finnes inristade namnen på de 22 ynglingar och män från denna bygd, som stupade i våra senaste krig. Här skola deras namn i guldskrift berätta för oss och senare tiders barn, att här funnos män som var redo att offra sitt hjärteblod för sitt land och sitt folk när fosterlandet kallade, att:
”Här fanns ett folk som kunde allt
blott ej sin ära svika”.
samt en ny påminnelse för oss andra som hade lyckan att överleva stormen, att aldrig glömma deras gärning.
”Minns det ni, som i de trygga husen
bryta lugnt ert bröd.
Eder ro är köpt med pris av tusen
tappra hjärtans död”.
Slutord
När vi ser tillbaka på föreningens verksamhet under de 50 år som gått, kan vi med gott samvete säga, att föreningen till fullo uppfyllt de löften och förpliktelser man med ungdomlig entusiasm och framtidstro gav, en höstkväll för femtio år sedan. Föreningen och Midgård har varit en ljuspunkt i den omkringliggande bygdens liv. En fyrbåk, dit man sökt sig såväl i sorgens, som i glädjens tid. Där man under glad samvaro i glada vänners lag kunnat glömma den grå vardagens sorger och bekymmer, och därifrån man återvänt styrkt till kropp och själ, med ny tro på det godas och det rättas seger i världen.
Helsinge kyrkoby den 1 januari 1959,
K.A. Nummelin
En hyllning till Helsingekyrkobyungdomsförening på 50-årsdagen den 1 januari 1959
Hell höga ideal, som ger åt livet mening,
som anden lyfter upp mot rymdens ljus,
som spänner bågen djärvt och bjuder tanken rening
från småsintheten och från jordens grus;
hell ädla ideal, som lyst generationer
i detta gamla, kära Kyrkoby,
i modersmålets silverklara Midgårdstoner
oss burit, som på fager sommarsky.
Var hälsad när de fem decennierna fyllas
och stäm Din harpa uti hoppfullt dur,
till glansfullt och till lyckat värv i dag Du hyllas,
Du vårdare av Helsingekultur,
Du, som är vorden facklan i den väna bygden,
de ungas högborg med Ditt ädla mål,
Du vakna fostrare av sederna och dygden
Du ungdomsfriska Helsingesymbol.
Den stolta fyren lik i tidens vreda bölja
för bygd och språk du troget står på vakt,
närmolnen, grå och tunga, hotfullt himlen hölja
Du ger på strömningar och vindkast akt –
och under sommarbrisens stilla susning, väna,
när allt är rofullt och naturen ler,
till högstämd högtid vill Du bygdens barn förena
omkring Ditt ädla, samlande baner.
Så restes Du i seklets början hoppfullt redan
av dem, som ömmat för sin hembygds väl.
I goda dagar , som när lyckan stått i nedan
Din insats varit fullödig och hel.
Kring livets höga värden har man kommit samman
uti Ditt hägn, Du bygdens samlingspunkt
i unga hjärtan har Du tänt den rätta flamman
förjagande allt dystert, lågt och tungt.
Och liksom Midgård i den gamla gudasagan
ett hemvist för allt gott och ädelt var,
där dådlös verklighet ej fanns, ej ömklig klagan,
där asaguden rättens harnesk bar,
så har Du, vår tids Midgård, din mission att fylla:
i Helsinge förvalta färdens arv,
med högre lyftning livets vardagsgrå förgylla
i allvarstyngt och bistert tidevarv.
Var hälsad till Ditt fyllda värv de femtio åren,
till plöjda fåran i de ungas teg –
och må Du blomstra skönt allt framgent än lik våren
och bana för de nya släkten väg.
Må Dina silverklara Midgårdstoner klinga
allt högre än mot himlens djupblå sky –
och livets sunda glädjes fagra blomster bringa
de unga uti gamla Kyrkoby.
Edvard Honkanen